Konserten är egentligen slut. Publiken drar sig mot utgångarna. Då kommer sångerskan Leila Catic ensam in på scenen igen och börjar sjunga. En gammal ballad om rosen som minner om den älskade.
Alla stannar upp. De som kan, och de är många, sjunger med i den kända sången. Stämningen är nästan andaktsfull. Musiken väcker minnen, längtan och starka känslor hos alla de människor omkring mig som har sina rötter i Balkanländerna.
Men kvällen slutar till sist med full ös. Musikerna kommer tillbaka in på scenen och orkestern Divanhana från Bosnien-Hercegovina ger generöst ännu ett fullödigt extranummer som avslut på en oförglömlig musikkväll.
Det blev en fantastisk konsert, där publiken levde med i musiken, dansade, klappade i händerna, stämde in i sångerna, gav stående ovationer jublade
För en gångs skull önskade jag att jag hade förstått bosniska. Jag hade velat höra sångtexterna.
- De handlar mycket om livet och kärleken, berättade en märkbart rörd Nermina Karaholovic, som satt bredvid mig i publiken.
För henne och alla hennes forna landsmän var kvällen förstås extra speciell. Men även för oss andra blev den en fin upplevelse. Ett gränslöst musikaliskt möte - på flera sätt. Dels mellan människor från olika kulturer, dels mellan den traditionella balkanmusiken och pop, jazz och klassiskt som Divanhana gjort till sitt eget speciella sound.
Det var inte bara dramatiken, känslosamheten och de smittande rytmerna som fascinerade i gruppens klangrika och spännande nytolkningar av den gamla folkmusiken. Både sångerskan och musikerna imponerade stort, inte minst Ismar Pori med sina magiska solon på klarinett och saxofon. Och när hela orkestern virtuost växlade från fjäderlätt anslag till fullt ös, vibrerade hela Kalmarsalen av rytm och känsla.